Bara ett inlägg till
Har nu skrivit klart fråga ett, så gott som. Vart över tre sidor, ungefär 7-8 rader för mycket vilket betyder att de måste kapas lite text. Detta kommer jag göra imorgon. Just nu känner jag att jag bara vill sova ett tag. Först ska jag dock bara skriva ett litet inlägg till.
Häromdagen så skrev en bekant till vår familj till mig på Facebook. Där fick jag reda på att hela den familjen skulle bege sig till Sri Lanka för att fira fadern i familjen som fyller 60 nästa år. De ville så klart att vi också skulle följa med. Det var denna familj som min mor och far lärde känna där nere snart 23 år sedan när de åkte ner för att adoptera mig eller ja det visste inte att det skulle bli just jag, men ett barn ifrån Sri Lanka i alla fall. Där nere träffade de en del andra svenska familjer som också var på plats för samma ändamål. Adoption. Några av dessa familjer har vi fortfarande rätt bra kontakt med, några mindre bra. Så häromdagen så skrev då denna bekanta till mig och berättade om resan och att jag skulle föra det vidare till mina föräldrar. Sagt och gjort berättade jag det för dem vid nästa telefonsamtal. Idag ringde min mor och då hade hon ringt upp och pratat med denne bekant om resan och hon vill verkligen att vi skulle följa med, två veckor i januari månad. För det första så är det inte det lättaste för mig att ta ledigt sådär mitt i skoltider, för det andra vill jag inte åka dit. Visst kan det verka konstigt att säga nej till två veckors sol och bad semester på en av de absolut vackraste plasterna på jorden.
När jag var tio år så åkte vi tillbaka med den här familjen som min mor och far lärt känna vid första resan ner. Jag minns mycket från resan ner och vistelsen där. Maten, människorna, djuren, havet, barnhemmet. Det sistnämnda var en upplevelse. Att få själv kliva in på det barnhem som jag tillbringat mina tio första månader i livet kändes konstigt till en början. Desto längre vi tillbringade där så kände jag bara en oerhört stor glädje över att jag fick komma därifrån.
Något man bör känna till är det att som barn på ett barnhem så har man ingen vidare ljus framtid framför sig. Det som jag har fått berättat till mig, dels av mina föräldrar men också av människor på plats är det att man stannar på hemmet i ett antal år, kanske fram till 7-8 år. Detta kändes som att det faktiskt stämde när jag väl var där, de flesta av barnen var nästan i min ålder, annars var de bara yngre än mig. Jag minns speciellt barnen som bara var 1-2 år gamla, som låg i varsina barnsängar. Så där har jag också legat. Väntat.
Det är inte förens nu, när jag har blivit äldre som jag kunnat reflektera ordentligt över den där resan och vad den betydde för mig. Då var jag bara 10 år och tyckte bara det var häftigt att få åka tillbaka till det land som jag kom ifrån. Jag hade mycket kul under resan, träffade en del andra adoptivbarn som bor i Sverige, några av dem skickar julkort och så.
En resa tillbaka, nja. Det känns inte aktuellt nu, har inte gjort det på ett tag. Inte för min egenskull i alla fall. Jag känner en viss mättnads känsla när det gäller att åka tillbaka till Sri Lanka. Jag har upplevt det en gång och det känns som det räcker. Dock ska jag säga det att om min framtida flickvän, fru eller barn vill resa dit så kan jag göra det. Då är det endast för deras skull jag gör det. Visst kan jag känna att det skulle vara kul att få visa staden där jag är född och vart barnhemmet låg och så där.
