Är inte tornet skevt? 28juni
På plats i Pisa. Efter en trevlig åktur från Florens, med stop i Lucca för en underbar lunch, anlände vi till ett varmt Pisa med siktet inställt på att se det lutande tornet. Boendet för denna dag var i ett privatägt hus där vi hade ett litet rum med tre bäddar i. Det var fint och låg ganska nära centrumet och tornet. Ägarinnan mötte oss och utbytet pengar mot boende för en natt tog plats. Efter att vi lämnat väskor på rummet så tog vi oss mot det lutande tornet.
Vid första anblick såg det inte så stort ut, när man senare stod ungefär fem meter ifrån och blickade upp de (kolla höjd) meter så var man ganska liten. Fick ungefär samma känsla när jag stod framför David statyn i Florens. Samtidigt slår tanken mig att någon faktiskt har byggt den, eftersom den står där den gör men även att detta var bra längesedan det gjordes utan dagens moderna verktyg. 
Här tänkte jag bara förklara min relation till höjder. Jag har, så länge jag kan minnas, inte gillat höjder. Dok är det inte höjder på 30 - 40 meter och högre som skrämmer mig. Det är höjder som jag, när jag blickar ner, vet jag kommer göra illa mig ifrån som jag ogillar mest. Toppen av en silos, utkikstorn och liknade skrämmer mig inte lika mycket. Då vet jag att jag faller mot en säker död.
Så när jag, Jimmy och Therese beslöt oss att gå upp, i det cirka 55 meter höga, lutande tornet kände jag mig totalt lugn. Det var bara när vi gick ner sen för de sjukt smala trapporna från den sista delen av tornet som benen, speciellt vänstra, blev skakiga. Anledningen var inte det att jag var rädd för höjden. Det var stängsel runt om så ner hade jag inte ramlat. Det var mer känslan av att ramla ner i de där smala trapporna som jag inte riktigt gillade.
Utsikten ifrån tornet var minst sagt storslagen.
Dock ska jag erkänna att det kändes lite konstigt när man gick upp hur pass mycket det ändå lutade inne i tornet.
Väl nere på marken så kunde jag lägga till "vart uppe i det lutande tornet i Pisa" på min merit lista. Något som jag inte ångrar. Efter att vi känt oss nöjda med vår bedrift så var det dags att äta. Efter lunchen i Lucca så var ingen riktigt hungrig, därför så fick det bli varsin panini. Under tiden som vi satt och njöt av maten så tog sig Italien till EM final. Ljudet ifrån de restauranger och barer som visade matchen var helt otroligt att höra ifrån den piazza vi satt på. I de anslutande gränderna hördes glädjerop när det gjordes räddningar och mål. När det senare stod klart att de kom till final så bröt en eufori ut som hade slagit Lorrens euphoria med hästlängder. Folket var i extas. Det tuttades ifrån bilar och mopeder varstans och snart skapades ett långt tåg med både bilar och mopeder där människorna viftade med flaggor och tuttade för fullt samtidigt som de skrek ut sin glädje över att Italien tagit sig till EM final. Man kunde inte låta bli att le och hejade på dem som åkte förbi och klappade händer. Varför kan man inte göra något sådant i Sverige?
Vi tog en sväng förbi tornet på kvällen när det var upplyst och mindre turister där. Det var verkligen en perfekt avslutning på vår kväll i Pisa. Imorgon bär det av mot kusten för lite sol och bad.
Kommentarer
Trackback
